tankar
När man sitter och funderar så leder ofta den ena frågan till den andra, svaren blandas ihop och tillslut vet man inte längre vad frågan var.
Ser ut genom fönstret och nästan hela himlen är täckt av gråa moln, men en liten hål med himmel kan jag glimta genom molntäcket, där ser jag den blåa himlen, de största molnen är för långt bort för att jag skulle kunna se hur de rör sig, medan de moln som ligger närmre snabbt ilar över himlen, som att de snabbt skyndar sig härifrån för att slippa vara här och komma till bättre platser där inte sveken och lögnerna existerar. Där vi får vara ärliga och slippa klippa bort den där personen ifrån alla samtal som handlar om vad man gjort senaste tiden.
Det gör ont att inte kunna nämna det jag känner... men antagligen finns det en anledning till att jag inte kan prata om mina känslor längre eftesom jag inte vet. Jag har ingen aning om vad det faktiskt är jag känner.
Jag gav så mycket jag kunde, men vissa tycker det är lätt att bara kasta bort det jag givit dem.
Jag skulle vilja veta varför jag inte duger.
jag skulle vilja vara det molnet som snabbt ilar över himlen, som kan se allt ont som finns nedanför och kunna åka vidare. Slippa stanna på den plats som sårar.
Stanna på det platser där skratt och glädje hörs, så fort tårarna rinner kunna försvinna vidare. Slippa bry sig om det som river inom sig.
Min dörr är alltid öppen för den som ber, den som vill ha en axel,
Men det är jobbigt att bära allt mitt eget inom mig, jag gråter med jämna mellanrum för att ur paniken.
Men vad kommer hända sen då? När paniken inte längre går att gråta ut?
Men det var inte för självömkan som jag tänkte skriva ett inlägg ikväll..
Men som jag skrev i början av inlägget ofta så smetas svaren och frågorna ihop och uppenbarligen hände det igen.
Men snart så åker jag härifrån och lämnar till och med landet för ett tag.
Ska bli skönt,
Få ta ansvar för mitt eget liv för att litet tag :)
Men nu ska jag nog ta en liten havreboll och se vidare på American History X som är grymt bra men jätte hemsk...
Ser ut genom fönstret och nästan hela himlen är täckt av gråa moln, men en liten hål med himmel kan jag glimta genom molntäcket, där ser jag den blåa himlen, de största molnen är för långt bort för att jag skulle kunna se hur de rör sig, medan de moln som ligger närmre snabbt ilar över himlen, som att de snabbt skyndar sig härifrån för att slippa vara här och komma till bättre platser där inte sveken och lögnerna existerar. Där vi får vara ärliga och slippa klippa bort den där personen ifrån alla samtal som handlar om vad man gjort senaste tiden.
Det gör ont att inte kunna nämna det jag känner... men antagligen finns det en anledning till att jag inte kan prata om mina känslor längre eftesom jag inte vet. Jag har ingen aning om vad det faktiskt är jag känner.
Jag gav så mycket jag kunde, men vissa tycker det är lätt att bara kasta bort det jag givit dem.
Jag skulle vilja veta varför jag inte duger.
jag skulle vilja vara det molnet som snabbt ilar över himlen, som kan se allt ont som finns nedanför och kunna åka vidare. Slippa stanna på den plats som sårar.
Stanna på det platser där skratt och glädje hörs, så fort tårarna rinner kunna försvinna vidare. Slippa bry sig om det som river inom sig.
Min dörr är alltid öppen för den som ber, den som vill ha en axel,
Men det är jobbigt att bära allt mitt eget inom mig, jag gråter med jämna mellanrum för att ur paniken.
Men vad kommer hända sen då? När paniken inte längre går att gråta ut?
Men det var inte för självömkan som jag tänkte skriva ett inlägg ikväll..
Men som jag skrev i början av inlägget ofta så smetas svaren och frågorna ihop och uppenbarligen hände det igen.
Men snart så åker jag härifrån och lämnar till och med landet för ett tag.
Ska bli skönt,
Få ta ansvar för mitt eget liv för att litet tag :)
Men nu ska jag nog ta en liten havreboll och se vidare på American History X som är grymt bra men jätte hemsk...
Kommentarer
Trackback
