tänker
Jag letade igenom gamla papper och häften idag, hittade ett block som jag köpte i Taizé förra året, alla som vi åkte dit med och många andra nya vänner jag fick skrev på framsidan. Jag satt i mitt soffa och smålog för mig själv då jag läste kommentarer som "yog yelsha te! love Authea xx" vilket betyder jag älskar dig fast det är en tjej från England som försöker skriva just... Jag älskar dig. Men det gick ju som det gick, men jag har så många minnen därifrån så många glada, ledsna, lugna, arga, stormiga, deprimerande, lyckliga och underbara minnen därifrån jag läser sånt som "am so pleased to have met you. stay in touch love Camilla xx" jag saknar dom även fast jag bara träffade dem i en vecka. "Keep smiling! you are a really good person Erika. lots of love, joanna xxx" att människor som knappt känner mig skriver saker som verkligen kryper in i ens hjärta, som kan ge en tårar i ögonen och som kan skänka en sån glädje att man inte vet vad man ska ta sig till.
Sedan såg jag vidare på alla kommentarer som alla personer har skrivit, mina ögon stannar på en av dom. En som river i mig av att jag bara ser på den. Den enkla meningen känns så falsk, så meningslös, så värdelös. Jag är inte värd den meningen, har aldrig varit och kommer aldrig vara. Det gör ont att se den. Det gör ont att veta att personen tog sig tid att skriva ner den. Där i hörnet, sitter den nu fast, kommer aldrig att försvinna, finns inget sätt att få det att försvinna.
Allt kändes plötsligt så meningslöst igen då jag läste den korta meningen. Jag har kämpat mig upp igen, men att en sådan liten sak så snabbt kan dra ner än måste ju betyda något om ens inre styrka. Jag har fått höra att folk inte förstår hur jag kan vara så stark då det gäller vissa saker.
Jag är inte stark bara för att jag inte kan gråta över min farmors död.
Jag är inte stark för att jag inte grät då jag idag fick höra att en man som jag känt hela mitt liv dog igår.
Jag är inte stark för att jag skrattar bort saker som egentligen sårar mig
Jag är inte stark nog för någonting
Jag är den flickan som sitter ensam i en lägenhet och gråter ut sina inälvor så fort ingen annan är i närheten för att kunde höra henne.
Jag är den flickan som snart inte orkar hålla masken uppe i skolan längre.
Jag är den flickan som inte förstår varför folk gör som dom gör
Jag är den flickan som verkligen vill ha svar på alla frågor
Jag är den flickan som inte vet vad hon ska ta sig till
Så hon sitter ensam i sin lägenhet och skriver ur sig alltihop på allt mellan himmel och jord, från papper till näsdukar till klotterväggen till handen. Jag har så många åsikter jag vill ha ur mig men vill inte tala med någon om dom, jag tar hellre fram ett papper, tar upp en penna och låter mina tankar sväva bort och låta ord och meningar springa fram över ett papper som några minuter senare dalar ner mot en halvfull papperskorg. Jag klarar inte av att läsa mina egna ord om och om igen, jag skrev dom i nuet och då de är förflutet vill jag inte längre ha något med dem att göra. Jag vet hur jag kommer må om jag läser dom.
Jag skriver onödiga dikter utan någon egentlig mening.
------
Jag rotade som sagt igenom massa gamla papper och häften, hittade en gammal dikt som jag skrev för väldigt länge sedan så tänkte bara lägga upp den;
-
You can't break a broken heart
-
It won't be easy this time to hurt me
You can try this time baby
There are no more tears left for you
They are all dried up
Do you think that you can ruin me
Like you did before?
If you think that you can do it anymore
It won't get you far
You have hurt me before
But not this time
There is nothing more you can do to me
I am all out of tears
And I am all out of you
Kommentarer
Trackback
